Pyrenéerhund - Frankrikes stolthet

Rasstandard | Historia | Våra Hundar

 

Rasen härstammar , som namnet skvallrar om från Pyrenéerbergen i Frankrike där den hjälpte fåraherden att skydda sina får mot varg och björn. Arbetet gjorde att hundarna var tvungna att i många situationer arbeta självständigt och fatta egna beslut oberoende av herden. Pyreneerna som var beroende av människan underordnade sig aldrig eller visade överdriven vilja av att lyda minsta vink , detta har satt sin prägel och karaktär på pyreneern. För den som väntar sig ögonblicklig slavisk lydnad hos sin hund är pyreneern ett dåligt val. Innan den följer sin ägares kommando tycks pyreneern överväga riktigheten i dem. Förefaller önskemålen meningslösa föredrar hunden att ignorera dessa. Detta ifrågasättande av människans allomfattande visdom kan provocera den som inte förstår sig på det, men det har säkerligen skaffat pyreneern fler vänner än fiender genom åren.

 

Pyreneerhunden väcker uppmärksamhet överallt man kommer, dels är den ännu rätt ovanlig i Sverige och dels för att den ger ett så magnifikt intryck med sin storhet och den karakteristiska svansen (sk pyreneerhjulet) och det oändligt milda uttrycket som är ett signum för rasen. Den stora kramgoa hunden får inte vara klumpig men de skall vara majestätiska.

Idag är de flesta pyreneer sällskapshundar men de var omåttligt populära som vakthundar vid det franska hovet på 1700-talet. Säkert har detta bidragit till deras ökade popularitet.

Pyreneerhundens attityd får inte förväxlas med slöhet. Rasens intresse för främmande människor kan variera från nonchalans till överdriven glädje som inte sällan resulterar i en björnkram då båda framtassarna läggs runt halsen på den utvalde och det stora huvudet med sina kärvänligt kisande ögon läggs mot axeln.

För övrigt är inte rasens krav på plats inte stora, som många andra stora raser tar pyreneern förvånansvärt liten plats inne.  Motion utövas ju bäst ute och inte inne och det stämmer bra på pyreneern.

 

Viktigare än hemmets kvadratmeteryta är att dess ägare är fullt införstådd med rasens karaktär och varken blir förolämpad eller irriterad över att hunden inte lyder sin matte eller husse som en väldrillad brukshund gör.

 Med en korvbit kan du säkert få en schäfer eller annan bruks hund att hålla på med träning i timmar, men när en pyreneer inte tycker att det är kul längre, sätter den sig , lägger sitt huvud på sned och tittar menande på dig med sina mörkbruna ögon. 

I det läget vet den betydligt bättre än sin ägare och även om man inte ska generalisera. Det kan ju mycket väl hända att den kommer första gången man ropar hit., men har man haft pyreneer ett tag så vet man att det inte är fel att ha gott om tid när den springer fritt. Pyreneern ser sig gärna  omkring och man kan inte räkna med att de stannar kvar på en oinhägnad tomt. Den går sällan långt från hemmet men även en kilometer kan innebära fara i form av vägar. Och alla som möter en pyreneer kanske inte inser vilken ofarlig nallebjörn den faktiskt är…

Rasen kräver inga mängder av motion men ska förstås ut och röra på sig varje dag. Inte minst för dess sociala tillfredställelse. Pyreneern tycker om att vidga sina vyer och se över sitt revir. Den älskar snö men inte regn.

De flesta pyreneer vaktar sin tomt och signalerar med skall när någon närmar sig. Men att faktiskt hota någon människa står den helt främmande för. Har besökaren väl kommit innanför dörrarna är allt ok. Pyreneern låter sig heller sällan lockas till slagsmål med andra hundar.

 Men trots sin självständighet älskar pyreneern sällskap. Den makar sig gärna tillrätta i ett människo knä och i det läget har den totalt glömt bort sin storlek. För de flesta pyreneer är samvaron med familjen kombinerad med stunder av absolut uppmärksamhet och lagom långa promenader ett fullt tillfredställande liv.